Katten ligger i ditt knä, spinner, med halvslutna ögon. Du stryker den som du alltid gör – och plötsligt sitter det tänder runt din hand. Det känns som om någon slog om en strömbrytare. Från kattens håll hade varningen dock redan kommit.
Signalerna som kommer först
- Svansen: först bara spetsen som vickar, sedan en långsam svepning, sedan en duns mot soffan
- En krusning som löper längs huden på ryggen, som om en fluga hade landat där
- Öronen som vrids bakåt eller läggs ner platt
- Huvudet som vänds mot din hand – eller en katt som blir alldeles stilla, med stora pupiller
- En tass som läggs på din handled, eller ett litet mummel lågt nere i strupen
De här tecknen brukar komma några sekunder före bettet. När du väl kan se dem visar sig de flesta ”oberäkneliga” katter vara väldigt förutsägbara.
Varför något skönt blir för mycket
Att stryka samma fläck av pälsen om och om igen byggs upp i kattens nervsystem: skönt blir neutralt, och neutralt blir för mycket. Varje katt har en gräns, och den flyttar sig med humör, sömn, brunst och hälsa. Att bli fasthållen gör att gränsen nås tidigare – en katt som inte kan gå därifrån har bara ett sätt kvar att säga stopp.
Så klappar du en katt med kort stubin
- Håll dig där katter tycker om det: kinderna, hakan och öronroten, alla rika på doftkörtlar
- Ta det försiktigt med ryggen, magen och svansroten – de hamnar sist på de flesta katters önskelista
- Gör det kort. Sluta medan det fortfarande går bra, i stället för vid första svansviftningen
- Efter några tag, pausa och ta bort handen. Om katten trycker huvudet mot den igen, fortsätt. Om inte, var det svaret.
Skäll inte på en katt som bits, och daska inte till den – rädsla gör nästa varning kortare, inte längre. Och om en katt som alltid har gillat att bli klappad plötsligt har börjat protestera, se det först som en hälsofråga: ömma leder, öron eller hud gör en välbekant beröring obehaglig. Att få höra ”nu räcker det” är inget avvisande. Det är katten som litar på att du lyssnar.



